BOOM!

Så är det, det sa BOOM! Någonting har hänt som har ställt min värld på kant, på sniskan, upp och ner.....vad du vill.

Jag har tagit den här veckan till återhämtning och gett mig själv möjlighet att vila mina tankar. Jag har haft fina vänner och kollegor som har stöttat mig och det har hjälpt, men än jag från början förstod. 

Jag konstaterade sent under natten att jag måste hantera detta på ett konstruktivt vis och inte gå in i sorgen utan istället låta det bli ilksa och överlevnadsinstinkt. Jag vet att när jag tar mig för något så blir det så, hur jobbigt det än må vara. Jag stångar mig gärna blodig om det behövs. I de stunderna har jag, faktiskt min ADHD att tacka. Den är en del av att jag är så in i bänken målmedveten och faktiskt klarar det jag tar för mig.

Så nu är det dags, om än på stapplande steg, att ta mig själv i handen och se till att reda ut detta.

Jag kan!

Jag vill!

Jag ska! 

Att vara mamma till ett barn med ADHD och Autism är en ständig resa, och den ser aldrig likadan ut från dag till dag. Att som mamma själv ha ADHD gör i och för sig att det i stunder kanske är, sett utifrån, enklare att sätta sig in i sitt barn situation och behov. Kanske stämmer det, kanske inte. Jag har verkligen ingen aning.

Jag är nu färdig lärare och arbetar på en större skola i Malmö där jag dagligen möter elever i behov av särksilt stöd, en del med diagnos, andra inte. Jag har min egen ADHD och min son och hans diagnoser. Vad jag har lärt mig är att man aldrig kan veta eller ens vara säker på att man förstår helt och fullt.

Det jag vet är att jag ser min sons glädje och jag ser hans sorg, båda sinnestillstånden är så raka, så tydliga och äkta.

Att ha en eller annan diagnos gör givetvis inte att det per automatik är okej att bete sig hur som helst, mot vem som helst. Däremot är det viktigt att de i ens omgivning vet och förstår att vi ibland agerar på ett sätt som för oss inte är rationellt ens när det sker.

Kanske kan det också vara vettigt att förstå att när vi känner skuld och ånger så äter det upp oss inifrån. Däremot kan vi om vi har älskade vänner och familj runt oss som stoppar oss hantera det en smula lättare.

Som mamma till världens finaste son (och dotter så klart) med ADHD och Autsim gråter mitt hjärta många dagar om året, men minst lika många gånger är hjärtat fyllt med värme och glädje över att få vara en del av min sons liv och hans resa, hur jävlig den än må vara.

Är det något jag är helt klar över så är det att jag kommer att kämpa till jag drar mitt sista andetag för att mina barn ska bli rättvist behandlade och respekterade för de vackra själar de båda är.

#adhd #autism

Vårt fantastiska alfabet, det är fyllt av underbara bokstäver. Med dessa bokstäver skapar vi ord som i sin tur skapar känslor och tankar.

Jag har lyckan att få bära massor av bokstäver, känslor och ord.

Den här bloggen kommer bland annat handla om fyra fantastiska och magiska bokstäver som jag tillsammans med min son och många andra bär, ADHD.

Jag och min son fick våra diagnoser i Maj 2012 och jag bestämde mig tidigt för att inte se det som ett bekymmer utan istället låta det vara en del av oss och se det som en möjlighet.

Samtidigt visste jag, efter att ha arbetat ett antal år med barn och ungdomar med bland annat ADHD och Autism att det innebär en kamp i vardagen. Kanske inte lika mycket för mig som är vuxen och har lätt för att stå för min sak. Men för min son som har hela livet framför sig med allt vad det innebär med skola, fritidsaktiviteter, vänner, medicinering och mycket annat.

Vi medicinerar båda två. Jag med Ritalin och han med Concerta.

Jag är färdig lärare i januari 2014 och har med min kunskap från Lärarhögskolan och mitt brinnande intresse för barn och unga i behov av särskilt stöd varit en svårt nöt att knäcka för sonens skola.

Våren 2012 gjorde jag en anmälan till Skolinspektionen som bedömde att skolan inte hade tillgodosett min sons behov.

En liten förändring skedde men långt ifrån vad man kan önska sig.

I juli 2013 fick vi efter en lång utredning även veta att vår pirat är Autistisk och nu börjar en ny kamp, om än hårdare från vår sida.

Att få beskedet att ens barn bär på diagnoser är aldrig roligt. Inte för att det på något vis ändrar vem de är men för att jag som vuxen vet att livet kommer innebära kämpande för dem.

Det viktigaste jag försöker lära min son är att han inte är sina diagnoser. De är en del av honom och gör honom till en ännu mer färgstark personlighet.

Det går aldrig att komma ifrån att det i stunder är oerhört tufft att vara förälder till ett barn med ADHD och Autism. Och i min familjs fall handlar det lika mycket om att se och inte glömma bort sonens storasyster som inte har någon diagnos, har oerhört lätt för sig i skolan, skyddar sin bror på skolan och fritidien och ibland kommer i kläm när all tid måste läggas på strul, tjafs och tårar. Hon är en lika viktig del i vårt bokstavspussel. Tillsammans är vår familj en levande, färgstark och lycklig familj och tillsammans klarar vi allt. Men ibland behöver vi lite hjälp och då är det skönt att veta att det finns vänner och familj som fångar oss.

Välkommen med på vår bokstavsresa!